Leos 3 julönskningar – en magisk berättelse för barn om julens mirakel
Julen är full av magi och överraskningar. Följ med Leo när han upptäcker en mystisk julklocka som kan uppfylla 3 julönskningar. Hur skulle du använda dina önskningar?
Dagen före julafton är krispig och snörik, och allt i Leos hus är precis som det ska vara. Barnprogram spelas på tv, pappa kavlar ut pepparkaksdeg och familjens hund Pelle tuggar nöjt på ett ben i sin säng.
Trots allt detta är Leos uppmärksamhet fäst vid en sak: bland de välbekanta, upprepade gånger kontrollerade presentförpackningarna under granen har ett nytt, mjukt glödande paket dykt upp.
“Vad är det där, pappa?” frågar Leo.
“Vadå, hjärtat?”
“Det där! Titta!”
Pappa kastar en snabb blick mot granen och torkar mjöl från pannan, vilket lämnar ett tydligt vitt streck. “Julgranen?”
“Nej, paketet! Ser du inte?”
Men pappa har redan vänt tillbaka till degen. Typiskt vuxna, muttrar Leo för sig själv och bestämmer sig för att undersöka det på egen hand.
Paketet är verkligen annorlunda. Det är inslaget i glänsande papper med en mjuk rosett på toppen, men det som gör det speciellt är det gyllene skimret och det svaga klingande ljudet som bara hörs om man trycker örat tätt mot det.
“Jag öppnar ett paket nu, pappa!” ropar Leo.
Pappa nynnar med till en julsång från radion och verkar inte höra.
Leo vet förstås att man inte får öppna julklappar i förväg, men det här paketet är så frestande att han inte kan låta bli. Försiktigt river han upp pappret.
Inuti ligger en julklocka. Den är stor och gyllene, men annars ganska vanlig. Leo suckar besviket. Han hade hoppats på något magiskt – kanske en gammal rubin, piratskatt eller en ljussabel. Varför hade paketet då lyst så märkligt?
När han ska lägga tillbaka klockan i paketet ser han en liten lapp:
“Den här magiska klockan uppfyller tre julönskningar. Använd den klokt.”
Leo blir först skeptisk. Magiska klockor? Det låter som något från sagor. Men ändå… tänk om det är sant?
Leo bryr sig inte om att fråga pappa om det finns magiska klockor; han vet redan svaret. Naturligtvis inte. Renar flyger inte, jultomtar bor inte i Nord Polen och klockor är bara gammaldags dekorationer. Ändå – i stunder som dessa är det bäst att inte dra för snabba slutsatser.
“Jag önskar att piratskatten ska dyka upp under trädet, just här och nu!” Leo viskar till klockan, tillräckligt lågt för att pappa inte hör, men tillräckligt högt för att klockan säkert kommer att göra det.
Sedan väntar han. Inget händer.
“Leo”, ropar pappa från köket, “vill du äta den överblivna pepparkaksdegen?”
Kvarterets hockeymatch har planerats i flera veckor, men det betyder inte att Leo är mer upphetsad över det. Han är inte så bra på att åka skridskor, och det hjälper inte att lägga till en hockeyklubba i mixen. Ändå är det årliga grannhockeyspelet lika mycket en del av julen som mandeln i gröten. Rutinen förändras aldrig: först leker de vuxna, sedan barnen och slutligen delar alla varm choklad tillsammans.
När de vuxna börjar leka, tränger barnen ihop sig tätt på bänken. Leo skrattar åt synen av bekanta mammor som rusar över isen med en järnhård beslutsamhet och de vanligtvis lugna papporna som hett diskuterar om något verkligen var offside.
Alldeles för snart är det dags för barnens tur att leka. Leos pappa, en av de rödblommiga och högljutt diskuterande papporna, kommer fram för att dra åt Leos skridskosnören.
“Det viktigaste är att ha kul”, säger pappa. Detta får en annan pappa att le och säga, “Ja, Kai, du hade verkligen kul tidigare”, vilket får de andra papporna att skratta.
“Att vinna över er är alltid roligt,” säger pappa lugnt medan han knäpper Leos hjälm. När de andra barnen ger sig ut på isen, lutar sig pappa nära Leos öra och viskar: “Nu går du ut och vinner över dem också.”
Leo försöker verkligen. Men när ställningen når 8–0 till förmån för det andra laget tröttnar mammorna och papporna på sidlinjen på att skrika instruktioner, och Leo känner för att ge upp helt.
“Jag önskar att jag var fantastisk på hockey och skridskoåkning”, tänker han när han byter riktning på isen. Ett svagt klingande ljud kommer från hans ficka. “Jag önskar att jag praktiskt taget kunde flyga.”
Klangen blir högre och Leo kommer ihåg klockan från paketet. Han drar ut den och undersöker den i sin handflata. Plötsligt skjuter skimrande stjärnor upp mot himlen från klockan. Till sin chock känner Leo hur hans skridskoblad lyfter från isen. Han flyger – faktiskt flyger!
Alla stannar för att stirra. Leo tar hårt tag i sin hockeyklubba och tittar förskräckt ner. Klockan svävar bredvid honom och utstrålar magi.
Sedan minns han lappen från paketet. Tre julönskningar. Kan klockan verkligen uppfylla önskemål?
Försiktigt sparkar han i luften som om han åkte skridskor och zoomar framåt. Att flyga visar sig vara förvånansvärt enkelt – det är faktiskt väldigt roligt.
“Vad exakt önskade jag mig?” tänker han. ”Att flyga på isen och bli bra på hockey? Nåväl, låt oss gå med det!”
Då blir det spännande. Leo blir ostoppbar, väver, åker skridskor och gör mål över alla andra. Föräldrarnas käkar tappar.
“Hur gör du det?” frågar Kajsa.
“Ingen aning”, skrattar Leo och bläddrar i luften innan han gjorde det sista målet och kvitterade till 8–8.
När spelet slutar bleknar klockans magi och Leo landar tillbaka på isen. De chockade och förvirrade föräldrarna kurar ihop sig och bestämmer sig snabbt för att kylan måste ha orsakat någon form av optisk illusion, vilket får det att se ut som att några av barnen var från marken. Inget barn kunde ju flyga riktigt, lugnar de varandra och nickar bestämt.
“Kanske är det samma illusion som inspirerade berättelserna om tomtens flygande renar”, föreslår Jakobs pappa, som är ingenjör och inte blyg för att nämna det. De andra föräldrarna nickar lättad. Det måste vara det – bara en frostillusion.
Men de andra barnen tittar misstänksamt på Leo.
“Berätta vad som händer”, kräver Jonas.
– Ingen flyger bara så, säger Lisa, som brukar ha rätt i det här.
Leo bara flinar och stoppar in klockan djupt i fickan. Han delar inte med sig av sin hemlighet – inte förrän alla tre önskningarna har använts.
På vägen hem passerar de ett bageri med enorma rosa cupcakes i fönstret. Leos mage kurrar – att spela hockey och bryta mot fysikens lagar tenderar att göra dig hungrig. Försiktigt drar han fram klockan och skakar den i näven. “Jag önskar att jag kunde äta så många rosa cupcakes som jag vill.”Klockan lyser och klirrar. Plötsligt säger pappa: ”Åh, vi skulle ju ta julbröd! Låt oss stanna i bageriet.”
Doften av nybakade varor omsluter dem så fort de går in. Expediten bakom disken flämtar av förtjusning. “Vilken tur! Du är vår hundrade kund idag, vilket innebär obegränsade cupcakes för den här unge mannen!”
“Ja, jag antar att det har löst sig”, säger pappa och ser lite avundsjuk ut.
Leo sitter glatt vid ett litet träbord när bricka efter bricka med rosa cupcakes tas fram. Ibland slickar han glasyren först; andra gånger biter han rakt i den mjuka kakan. Han slutar äta först när magen känns för mätt.
_________________________________________________________________________________________________________
Väl hemma går Leo ut för att bygga en snölykta och överväger sin sista önskan. Piratskatt? En enorm rubin? Sedan minns han pappas ord:
“Om bara alla barn hade lika tur som du.”
Utan att tveka skakar Leo på klockan och viskar: “Jag önskar att alla barn i världen kunde få sin egen julönskning.”
Klockan darrar, skjuter sedan upp i himlen och spricker ut i miljarder små stjärnor som täcker himlen. Den natten ser miljontals barn runt om i världen stjärnfallen och gör sina egna önskemål.
Där inne väntar pappa med varm juice. När Leo smuttar på det, reflekterar han att han är nöjd med sina önskemål. Dessutom, magi eller inte, pappas pepparkakor är redan perfekta.
